När ett relinat rör börjar krångla efter ett par år riktas misstanken nästan alltid mot plasten. Det är ju den som sitter där, och det är den som har gett vika. En hantverkare som invänder att felet satt i det gamla röret låter lätt som någon som letar efter en ursäkt, och många fastighetsägare lyssnar därefter.

Ändå är det ofta inte själva materialet som ligger bakom. Oftare är det underlaget. Röret som strumpan härdades i var inte så rent, så runt eller så torrt som någon trodde.

Relining är i grunden en avgjutning. Det nya röret tar formen av det gamla, inklusive allt som sitter kvar på insidan. Ligger det rester av rost, fett eller kalk kvar efter spolningen blir det veck och tunnare partier precis där. Det syns inte den dag jobbet lämnas över. Det syns när det tunna partiet har stått emot varmt diskvatten i några vintrar.

Samma sak gäller svackor. Ett liggande rör som har satt sig får en lågpunkt där vatten blir stående. Relinar man rakt igenom får man ett nytt rör med samma svacka, och det nya röret fylls av samma slam som det gamla.

Och så anslutningarna. I en fastighet med många grenrör ska varje påstick öppnas upp igen inifrån efter härdningen. Missas ett, eller fräses det upp snett, märks felet först när någon i trappuppgången undrar varför handfatet töms så långsamt.

Kameran ser bara det spolningen lämnat

Alla tre felen borde i teorin synas på den inspektionsfilm som görs innan arbetet. I praktiken beror det på hur filmen är gjord och vem som tittar på den. En film inspelad i ett rör som inte är ordentligt rengjort visar mest beläggningar. Sprickor, korrosion som gått långt in i godset och små deformationer kan gömma sig bakom dem.

I Stockholms äldre bestånd är det ofta gjutjärn som ligger i botten, och gjutjärn rostar inifrån på ett sätt som gör att rörväggen kan se hel ut men vara tunn. I stenstaden finns dessutom ombyggnader från olika decennier, där en stam kan byta material och dimension på vägen ner. Varje sådan övergång är en plats där strumpan måste klara något den inte är gjord för.

Uppsala har ett annat problem. Stora delar av staden står på lera, och lera sätter sig. Statens geotekniska institut har länge beskrivit hur sättningar i lerjord påverkar både byggnader och ledningar i marken [1]. För en villa i Uppsala kan det betyda att ledningen under huset fått en svacka eller en förskjuten skarv långt innan någon börjar fundera på relining. Det går ofta att relina även där. Frågan är om man ska.

Var gränsen går är en bedömning snarare än ett mått. En grund svacka i ett rör med i övrigt gott fall kan ibland hanteras med regelbunden spolning. En djupare, eller en som ligger där det är dyrt att komma åt i efterhand, kan tala för att gräva upp just den sträckan och relina resten. Det som ställer till det är när ingen har tagit ställning alls, och svackan i stället hittas av det första stoppet efter jobbet.

En svacka har dessutom en följd som är lätt att missa: vattnet som blir stående i den. Och vatten är det härdningen tål sämst.

Härdningen kräver att röret är torrt och att inget vatten tränger in under tiden. Grundvatten genom en otät skarv, eller en granne som spolar i fel ögonblick i ett flerbostadshus, kan räcka för att härdningen blir ojämn. Med UV-metoden, där strumpan härdas med ljus som dras genom röret, går själva härdningen fort, och det tas ibland som ett tecken på att fukten spelar mindre roll. Om UV-härdning faktiskt är mer eller mindre förlåtande mot en fuktig rörvägg än ånghärdning kan jag inte svara på. Det skiljer sig sannolikt mellan produkter, och det underlag jag har räcker inte för en jämförelse. Ljuset torkar i alla fall inte det som var blött när strumpan drogs in.

Vem bär felet när det väl syns?

När skadan till slut visar sig, som fukt i ett bjälklag eller lukt i en källare, börjar frågan om ansvar. För privatpersoner gäller konsumenttjänstlagen. Den ger hantverkaren en skyldighet att avråda från arbete som inte är till rimlig nytta för konsumenten, och den ger konsumenten rätt att reklamera fel inom skälig tid efter att felet märkts [2].

Avrådandeplikten är intressant just här. Om filmen visade en svacka eller ett deformerat parti som gjorde relining olämplig, och utföraren ändå körde, är det svårt att skylla på materialet. Om filmen däremot inte visade det, därför att röret inte var rengjort före filmningen, blir det en fråga om vad en fackman borde ha förstått. Den diskussionen är betydligt svårare att vinna för någon av parterna.

Det gör dokumentationen före arbetet minst lika viktig som den efter. Det är också skälet till att en del entreprenörer inte vill ge ett fast pris förrän röret är spolat och filmat; Rmrelining.se, som relinar i Stockholms län och Mälardalen, arbetar på det sättet. För beställaren ligger vinsten inte i första hand i ett säkrare pris, utan i att det finns två filmer att lägga bredvid varandra om något händer. Den som vill påverka kvaliteten på den första behöver inte kunna något om härdningskemi. Det räcker att fråga hur röret ska rengöras innan kameran förs in, vad som händer med sträckor som inte bör relinas, och att få filmerna sparade.

De två filmerna är också det som ger garantin något innehåll. Garantitiderna för relining är ofta långa, särskilt för privatpersoner, men ett anspråk står och faller med att det går att visa vad som är fel och när det uppstod. Saknas en tydlig film från före arbetet blir även en lång garanti en tvist om tolkningar.

Inget av detta betyder att materialet alltid är oskyldigt. En strumpa kan vara felaktigt impregnerad, en härdning kan avbrytas av annat än fukt, och då är det verkligen den nya plasten som har brustit. Skillnaden är att ingen kan säga vilket fall det rör sig om utan en bild av hur det gamla röret såg ut innan något fördes in i det.

Noter

[1] Statens geotekniska institut om lera och sättningar, sgi.se.

[2] Konsumentverket om konsumenttjänstlagen, reklamation och hantverkarens avrådandeplikt, konsumentverket.se.

[3] Arbetsgång, inspektion före prissättning och härdningsmetoder enligt Rmrelining.se.