Jag och mina tänder har en lång historia ihop. Vi har gått igenom mycket tillsammans – barndomens löständer från automaten på Ica, tonårens tandställning (hej metallmun!), vuxenlivets slarv med tandtråd och en väldigt olycklig incident med hårt bröd och en plötslig isande smärta. Kort sagt: det är en kärleksrelation med mycket drama.
Det var faktiskt just den där smärtan – den som kom från ingenstans, precis när jag tagit första tuggan på en överambitiös surdegsbaguette – som ledde mig till att gå till tandläkaren. Ett telefonsamtal senare satt jag med öppen mun i en stol och försökte konversera någon som hade en metallkrok i min mun. Romantiskt? Inte direkt. Nödvändigt? 100 %.
Tandläkarbesök: det vi älskar att skjuta upp
Det är något särskilt med tandläkare. Jag känner ingen som längtar efter att gå dit. Det är ungefär som att säga att man ”verkligen ser fram emot” att byta däck eller deklarera – det är något man bara gör för att man måste. Själv har jag använt allt från ”jag är lite förkyld” till ”det är säkert inget” som ursäkter för att inte boka tid. Spoiler: det VAR något.
Efter mitt lilla baguette-trauma (som jag numera refererar till som “incidenten”) började jag tänka om. Kanske vore det inte så dumt att faktiskt sköta tänderna? Kanske behöver jag inte vänta tills det blöder, ilar eller luktar misstänkt underligt innan jag agerar?
Jag bestämde mig för att hitta en tandläkare Sundbyberg som inte kändes som ett besök i ett sterilt sci-fi-labb utan som någon jag faktiskt kunde ha ett samtal med – helst utan att prata i koder som ”A2 till B4 med mesial kontaktpunkt”.
Tandtråd, denna sadistiska uppfinning
Jag vet inte vem som uppfann tandtråden, men jag misstänker att det var någon med starka känslor för medeltida tortyr. Varför är det så svårt att använda något som är så tunt? Det borde vara enkelt. Men ändå står jag där varje kväll med blodsmak i munnen och svär över hur tråden fastnar, slinter eller (värst av allt) slår till tandköttet med kraften hos en MMA-fighter.
Men! När jag pratade med min tandläkare – ja, jag gick faktiskt dit, applåder tack – så fick jag lite bättre koll på tekniken. Tydligen ska man inte trycka ner tråden som om man försöker borra för olja. Tanken är att föra den försiktigt längs tandens sidor. Jag vet, chockerande.
Tänder som accessoar
Låt oss prata om ytligheter en stund. För jag erkänner: efter att jag börjat ta bättre hand om tänderna så började jag också… titta på dem. Som i: ”Hur vita är de egentligen?” Och efter en särskilt deppig spegel-selfie där mitt leende såg ut att ha doppats i cappuccino insåg jag att det var dags att göra något åt saken.
Jag är ingen person som går igång på influencers med bländvita fasader som ser ut att kunna lysa upp ett rum vid strömavbrott. Men lite fräschare vill man ju känna sig. Så jag började läsa på om tandblekning Sundbyberg – och nej, jag pratar inte om såna där strips man köper online som luktar aceton och förstör både emalj och självkänsla. Jag menar riktig, proffsig blekning där någon faktiskt vet vad de sysslar med.
Och vet du vad? Det funkade. Inte så att jag plötsligt blev Hollywood-stjärna, men mitt leende ser ut som… mitt leende, fast med lite mer glow. Som en tandversion av att använda en riktigt bra dagkräm.
Den största lärdomen?
Det jag insåg under hela den här tandresan (nej, inte lika episk som Sagan om ringen men ändå dramatisk nog) är att det handlar mindre om perfekta tänder och mer om friska tänder. Alltså sådana som inte värker, inte blöder och inte stinker gammal ost. Och det kräver tyvärr mer än att bara tugga tuggummi efter lunchen.
Man behöver göra de där små sakerna: borsta ordentligt, använda tandtråd (ja, även när man är trött), undvika att dricka kaffe som om det …